Längtan
Nu till lite svammel om längtan. Det går verkligen upp och ner. Det har varit upp senaste tiden men igår när jag tänkte på saken kunde jag inte hitta orsaken till varför jag längtar. För att alla andra verkar tycka att det är så mysigt? För att det är livets naturliga gång? För att jag känner att jag "saknar" något/någon. För att jag vill skapa ett nytt liv tillsammans med den jag älskar? Jag vet inte svaret faktiskt. Varför längtar man efter barn?
Jag känner delvis såhär: det är nästa naturliga steg, både i livet och i våran relation. Jag är helt övertygad om att han kommer att bli en helt fantastisk pappa, och den biologiska klockan tickar. På något sätt känns det som att det är dethär som ska hända, utan att det är något jag själv valt. (Man kan välja att inte skaffa barn, men då jag inte är en sådan person är det inget jag aktivt val). Det ska hända när det ska hända och jag vill att det ska hända. Frågan är när? Som om det är en del av hjärnan som är inprogrammerad på reproduktion, och det är först nu de cellerna specialiserat sig och får "leva ut".
Sen vet jag med mig att jag blir influerad av andra. Bebisar, magar, förlossningar, storhandling, mys, trötthet, kärlek, blöjbyte 8 gånger per dag etc. Har fått höra både fina och mindre trevliga historier. De flesta är fina och i princip alla säger samma sak: det är värt det. Och det där är något jag också vill uppleva. Inte för att kunna delta i snacket, men jag är helt övertyga om att man blir mer komplett som människa när det kommer ett barn i bilden. Även det är ett steg i den personliga utvecklingen. Om jag skulle stanna upp nu, fortsätta på samma spår i tio år till, barnlös, var skulle jag då befinna mig på min 36-års dag? Jämfört med om jag och han får ett barn, eller två nu inom ett par år. Det låter bara så tomt utan. Det är absolut en annan väg att gå, men det är inte en väg jag strävar efter.
Sträva - längta? Det kanske är där det ligger. Jag känner strävan, inte längtan. Det är svårt att längta efter något man inte vet vad det är. Men sträva emot, det är enkelt? Och strävan efter något kanske faller under de där reproduktionsavdelningarna i hjärnan.
Dagens tankar som sagt.
Jag känner delvis såhär: det är nästa naturliga steg, både i livet och i våran relation. Jag är helt övertygad om att han kommer att bli en helt fantastisk pappa, och den biologiska klockan tickar. På något sätt känns det som att det är dethär som ska hända, utan att det är något jag själv valt. (Man kan välja att inte skaffa barn, men då jag inte är en sådan person är det inget jag aktivt val). Det ska hända när det ska hända och jag vill att det ska hända. Frågan är när? Som om det är en del av hjärnan som är inprogrammerad på reproduktion, och det är först nu de cellerna specialiserat sig och får "leva ut".
Sen vet jag med mig att jag blir influerad av andra. Bebisar, magar, förlossningar, storhandling, mys, trötthet, kärlek, blöjbyte 8 gånger per dag etc. Har fått höra både fina och mindre trevliga historier. De flesta är fina och i princip alla säger samma sak: det är värt det. Och det där är något jag också vill uppleva. Inte för att kunna delta i snacket, men jag är helt övertyga om att man blir mer komplett som människa när det kommer ett barn i bilden. Även det är ett steg i den personliga utvecklingen. Om jag skulle stanna upp nu, fortsätta på samma spår i tio år till, barnlös, var skulle jag då befinna mig på min 36-års dag? Jämfört med om jag och han får ett barn, eller två nu inom ett par år. Det låter bara så tomt utan. Det är absolut en annan väg att gå, men det är inte en väg jag strävar efter.
Sträva - längta? Det kanske är där det ligger. Jag känner strävan, inte längtan. Det är svårt att längta efter något man inte vet vad det är. Men sträva emot, det är enkelt? Och strävan efter något kanske faller under de där reproduktionsavdelningarna i hjärnan.
Dagens tankar som sagt.
Kommentarer
Skicka en kommentar