Vecka 10
Veckan har sniglat sig fram. Det är nog för att jag längtar så efter semester. Men jag upplever att tröttheten inte är lika hemsk längre. Inte på dagarna i alla fall. Stupar kvällstid vid 19-20 men jag är inte längre påväg att somna dagtid.
Varför har högra boobisen blivit 63 storlekar större medans den vänstra inte har det? Jag bara undrar...
Hursom. I tisdags var jag på hälsosamtal på MVC. Till slut kom vi till punkten förra graviditieten och förlossningen. Det brast fullständigt och jag kunde inte sluta gråta. Jag har uppenbarligen INTE bearbetat den händelsen och är inte redo för "hur tänker du inför nästa förlossning?".
Hon var otroligt ödmjuk och vänlig och snäll. Det finns mycket stöd och hjälp att få, och jag får vara med och bestämma. Vill jag sikta på en vaginal förlossning får jag det stöd inför (samtal, kurator, aurorabarnmorska etc), men det finns ändå möjlighet att planera in extra kontroller för att det inte ska sluta på samma sätt som tidigare. Eller inte i alla fall låta det ta lika lång tid. Helt fantastiskt.
Så hur resonerar jag då? Som jag sa till henne. Ena sekunden vill jag ha "revansch", och är det här det sista barnet vill jag gärna vara med om en finare upplevelse. En mer kontrollerad sådan kan det även bli med ett planerat snitt, men det är ju såklart risker förknippade med det. Och jag fick ju uppleva en bedrövlig start med mitt barn (anknytning bland annat) som jag TROR skulle gå mer naturligt med en annan variant av förlossning. Men andra sekunden blir jag paralyserad, skräckslagen och vågar inte ens chansa. Tänk OM jag hamnar i samma situation igen och förlorar kontrollen fullständigt? HUR ska jag kunna resa mig och gå vidare när det redan ligger en tung upplevelse i bagaget?
SÅKLART (inbillar jag mig) att det är livet framåt som fokuseras på inkl det lilla nya livet. Det som inte dödar det härdar. Såklart kommer jag kunna gå vidare. Men jag vill inget hellre än att uppleva en förlossning som är något fint. Stunden då vårt barn (det var INTE roligt för Andreas heller..) kommer till världen.
Varför har högra boobisen blivit 63 storlekar större medans den vänstra inte har det? Jag bara undrar...
Hursom. I tisdags var jag på hälsosamtal på MVC. Till slut kom vi till punkten förra graviditieten och förlossningen. Det brast fullständigt och jag kunde inte sluta gråta. Jag har uppenbarligen INTE bearbetat den händelsen och är inte redo för "hur tänker du inför nästa förlossning?".
Hon var otroligt ödmjuk och vänlig och snäll. Det finns mycket stöd och hjälp att få, och jag får vara med och bestämma. Vill jag sikta på en vaginal förlossning får jag det stöd inför (samtal, kurator, aurorabarnmorska etc), men det finns ändå möjlighet att planera in extra kontroller för att det inte ska sluta på samma sätt som tidigare. Eller inte i alla fall låta det ta lika lång tid. Helt fantastiskt.
Så hur resonerar jag då? Som jag sa till henne. Ena sekunden vill jag ha "revansch", och är det här det sista barnet vill jag gärna vara med om en finare upplevelse. En mer kontrollerad sådan kan det även bli med ett planerat snitt, men det är ju såklart risker förknippade med det. Och jag fick ju uppleva en bedrövlig start med mitt barn (anknytning bland annat) som jag TROR skulle gå mer naturligt med en annan variant av förlossning. Men andra sekunden blir jag paralyserad, skräckslagen och vågar inte ens chansa. Tänk OM jag hamnar i samma situation igen och förlorar kontrollen fullständigt? HUR ska jag kunna resa mig och gå vidare när det redan ligger en tung upplevelse i bagaget?
SÅKLART (inbillar jag mig) att det är livet framåt som fokuseras på inkl det lilla nya livet. Det som inte dödar det härdar. Såklart kommer jag kunna gå vidare. Men jag vill inget hellre än att uppleva en förlossning som är något fint. Stunden då vårt barn (det var INTE roligt för Andreas heller..) kommer till världen.
Kommentarer
Skicka en kommentar