En kottling?

Den här månaden blev det inget. Det visade sig tydligt i söndags. Nu är det nya friska tag som gäller, juni börjar om bara någon dag och äl är om cirka 10 dagar. Tänk de djurarter som har chansen en gång per år. Vad träligt om det inte tar sig. Jag behöver ju bara vänta typ 25 dagar mellan gångerna.

Igår träffade jag en tjej som är gravid i vecka 30. Hon har en helt otroligt fin mage och såg verkligen ut att stråla! Hennes lilla skrutt sover, vaknar och bökar runt, sover osv. Den vaknar om det är allt för ljust eller om det är nåt konstigt högt ljud. Den 31 juli är bf för henne. Fint! Tänk om/när!

I och med detta som pågår i detta nu, alla tankar om barn osv, så har jag börjat läsa en hel del på Familjeliv. Läser gärna om andras plussande, symptomletande och allmänna känslor. Men en sak som slår mig, vad extremt nojjiga vissa är. "Hej, jag har ont i lilltån, är jag gravid?" Och frågar det rakt ut i ett forum, utan någon som helst bakgrundsfakta eller liknande. Det verkar som att en del hajar till vid minsta lilla grej, och vill så innerligt ha barn (och ett plus) så att de blir helt övertygade om att det faktiskt är nåt på g. En del andra skriver: "Jag har molande värk, ömma bröst, pinkar ofta, ostabil känslomässigt etc". Då kanske det är mer lagom att ställa frågan. Men, har man längtar och väntat och hoppas på att det ska hända, kanske är inne på sjunde försöket kan jag i min vildaste fantasi förstå att man tokletar symptom. Har även läst att många tester sig väldigt tidigt, många dagar före BIM. Dock får en del ett pluss på det, men många testar negativt...

Nu till lite svammel om längtan. Det går verkligen upp och ner. Det har varit upp senaste tiden men igår när jag tänkte på saken kunde jag inte hitta orsaken till varför jag längtar. För att alla andra verkar tycka att det är så mysigt? För att det är livets naturliga gång? För att jag känner att jag "saknar" något/någon. För att jag vill skapa ett nytt liv tillsammans med den jag älskar? Jag vet inte svaret faktiskt. Varför längtar man efter barn? Jag känner delvis såhär: det är nästa naturliga steg, både i livet och i våran relation. Jag är helt övertygad om att han kommer att bli en helt fantastisk pappa, och den biologiska klockan tickar. På något sätt känns det som att det är dethär som ska hända, utan att det är något jag själv valt. (Man kan välja att inte skaffa barn, men då jag inte är en sådan person är det inget jag aktivt val). Det ska hända när det ska hända och jag vill att det ska hända. Frågan är när? Som om det är en del av hjärnan som är inprogrammerad på ...

Jag och alla andra som nu håller koll på detta går nu och febrilt letar efter symptom. Mår jag inte lite illa? Metallsmak i munnen? Ömma bröst? Känningar i livmodern (nej jag kommer inte kalla det för tjejmagen) eller yrsel? Nej jag mår väl bra, har haft några skumma grejer där nere, yr är jag rätt ofta ändå och den enda smak jag känner i munnen är kaffe. Jag tänker på alla som försökt flera år. Varje månad detsamma. Räkna ner dagar, känna efter om symptom och sen få ett minus. Huga. Nu är allt bara nytt för mig och jag tar det lite som det kommer, försöker i alla fall.

10 dagar kvar till BIM! Vaddå BIM? Jag visste inte vad det var förrän häromdagen. Beräknad icke mens. Idag är det BMI-10. Tre dagar efter är det BMI +3. Andra förkortningar som är bra att veta vad de betyder: MF: missfall MA: missed abortion ÄL: ägglossning

Har inhandlat detta som första steg! Bra att ha hemma, och dumsnål som jag är har jag tittar runt lite och kollat priser. 115 kr för två test verkar vara hyfsat pris. I alla fall om man jämför med andra apotek och Coop.

Idag ramlade jag över ytterligare en gammal vän som är gravid. Visserligen med hennes andra barn, men det påminner mig om att det skulle kunna vara jag nästa gång. Tänk om!

Jag läste någonstans någongång att ett barn kostar mycket pengar. Det köper jag. Men hur mycket är mycket pengar? Man kan välja att köpa en buggaboo, men man kan även köpa en bättre begagnad barnvagn på Blocket. Man kan välja att köpa alla kläder helt nya på polarn och pyret, men även där finns det alternativ. Igår var jag och min mister inne på EM för att spana köksbord. Vi fann inget, men jag stod och gluttade på alla barnsaker de har. Fina spjälsängar och fina skötbord. Fina barbapappamobiler (alltså inte en sådan man ringer med) och fina sängkläder. Nog fan kan man göra det dyrt för sig, om man vill. Eftersom jag är en dumsnål människa kommer jag inte vara en sådan som lägger miljontals kronor på mitt barn. Delvis för att jag inte har de pengarna, men även om jag hade så tror och hoppas jag, att jag hade varit lite kritisk. Min syster sa "det kommer bli den mest bortskämda ungen"! Och hon har en poäng. Det kommer säkerligen många saker i form av gåvor till en liten knot...

Idag var det dags för besiktning av bilen. Det gick.. åt helsike! ALLA bromsrör måste bytas, och efter konsultation med mekanikern skulle det kosta runt 5000. Då snackar vi om en bil som är värd kanske 8000. Eftersom den inte kommer att bli "friskare" känner jag att det är dags att byta. Och eftersom vi planerar barn känns det ovärt att skaffa en till liten bil. (har en clio i dagsläget). Har pratat med min sambo och vi är rörande överens om en liten kombi i storlek med V50. Plats för hund, prylar, barnvagn och sånt. Nej, bättre rusta sig nu med en ordentlig bil istället för att köra smått. Dagens lite större bilar behöver inte automatiskt vara billigare i drift än en äldre liten bil.

Jag läser allt som jag kommer över. Idag köpte jag den här tidningen, det var några rubriker som fångade mitt intresse. (ekonomi och var tog det sociala livet vägen). Btw, bebismagar är bland det finaste som finns. Eller nej vänta, min älskade älskling är det finaste som finns. Eller båda! Jag är hursom så tacksam att jag har honom!