En kottling?

13,6 % av graviditeten har passerat. Jag är i vecka 6 och mår alldeles förträffligt. Inget illamående eller annat konstigt. Däremot hade jag konstiga tankar igår, vilket jag förmodar är helt normalt. Jag kände inte samma "glädje" i det här som jag gjort de tidigare dagarna. Igår var jag iväg på festligheter (nykter givetvis) och helt ärligt så var det lite skönt att göra andra saker och tänka på andra saker än var som pågår i magen just nu. Samtidigt var det de som var lite skrämmande. Att det var skönt att koppla ifrån graviditetstankarna. Det kan jag göra nu, men inte sen. När det väl finns ett barn med i bilden går det inte att koppla bort det bara för att det skulle kännas skönt.

Hela huvudet känns lite fluffigt. Som att hjärnan dunsar runt på moln. Allt går lite långsammare, jag får tänka efter mer än en gång och på nåt konstigt sätt känns det som att någon annan satt sig vid spakarna. Jag kan tänka tanken: "Kanske borde rensa resten av kantarellerna?" Sen när jag tänker aktivt nästa gång, då sitter jag redan där och har rensat hälften. Märkligt. Men annars är det bara mysigt. Min älskling är verkligen jätteglad över det här, och det gör mig glad. Förstå mig rätt nu, jag är självklart jätteglad själv, men att se någon annan så glad över något som händer i mig är en väldigt annorlunda känsla. "Du måste säga till om det är något! Om du vill ha hjälp eller så!" Haha, i nästa mening "Men du får inte utnyttja det så att du ber mig hämta ved hela vintern!!!". Nej, jag ska försöka inte utnyttja mitt tillstånd. Men helt ärligt. Lite massage kanske? Nån gång? Bara liiiiiiiite!

Har varit betydligt piggare idag och igår än tidigare dagar. Hungern har inte varit lika brutal heller. Däremot gör det svinigt ont i bröstvårtorna. Stämmer mina beräkningar är det dags för vecka 6 imorgon. Bara för att jag vill och kan - imorgon ska jag använda det andra graviditetstestet. Det är ett utgångsdatum på det, 2014 tror jag, och varför låta något ligga och förgås när jag kan använda det nu? Har ju fått ett klart och tydligt plus men jag vill lixom se det igen. :) Nu ska jag borsta min tand och sen hoppa ner i sängen. (Nej, inte bokstavligen talat.. ) Men jag är bra trött och har en spännande bok att börja läsa. Igår beställde jag tre böcker från Adlibris. Ett barn blir till plus två pocketböcker. En av pocketböckerna är Ann Söderlunds På smällen: Från a till bebis. Även om internet innehåller i princip allt och lite till är det ändå roligt att bläddra i riktiga böcker. Det händer inte så ofta nu för tiden faktiskt. Godnatt!

Jag har aldrig tvivlat på att mitt stora hjärta kommer att bli en jättebra pappa. Han är så trygg, stabil och positiv. Trots att han är en bra människa så blir jag fortfarande positivt överaskad när han gång på gång visar sina fina sidor. Han är jätteglad över vad som är på gång. Det märks. Fast han är irriterad över att det heter mvc, som om han inte har något där att göra. Igår köpte han en bok och en tidning till mig och om nätterna när han jobbar sitter han och letar efter information. Jag är så glad att han vill vara så delaktig, även i mina symptom och vad som händer i magen. Han är världens bästa! (Sen kan jag känna lite fjärilar i magen över att han är min och att vi ska få ett barn ihop, det kan lixom inte bli bättre!)

Idag är det prick ett år sedan vi skrev papper på huset. För 1½ år sedan hade jag aldrig trott att vi skulle flytta till ett hus samma år, och för ½ år sedan var jag helt inställd på att fortsätta plugga. Saker och ting kan förändras så fort. Om allt går vägen har jag barn och hus nästa sommar. Det är lite av en dröm som slår in. Min drömvärld ser ut lite såhär: Svenssonliv. 1-3 barn. Mamma och pappa. Husdjur. Fredagsmys. Helger med familjen. Det är väl det jag längtar efter mest, en familj. Vi omformulerar lite, min drömvärld består av familjeliv. Jag tänker jobba för en stabil och trygg plats både för mig, min stora hjärta och våra/vårt barn. Ingen ska någonsin behöva tveka inför vad vi betyder för varandra. DS. (Förkortat dagens symptom). Samma som igår. Det som slår mig är att när jag är kissnödig, då är jag verkligen kissnödig. Samma sak med hunger och trötthet. Det är mycket tydligare och starkare känslor än annars. Så när jag är hungrig vill jag ha mat, riktig mat. Har inte va...

Det finns ett par styckna appar som jag använder just nu. Först och främst: P Tracker Lite. Via den har jag haft någorlunda koll på ägglossning, BIM och fertila dagar. Men nu när den är lite oaktuell har jag gått över/vidare till "Gravid App" och "Graviditet". Båda är typ kalendrar där man kan se vad som händer vecka till vecka. Gravid App har något som jag älskar, statistik. Enligt appen har 11,1 % av graviditeten passerat och jag har cirka 248 dagar kvar till beräknad födelse. Det här med räkna med procent gillar jag, optimisten inom mig vill se hur mycket som har passerat, inte visa hur mycket det är kvar. Och redan 11 %?? Det är ju massor! Över en tiondel. Graviditet däremot har en daglig kalender med lite information varje dag. Gravid App känns skriven av kvinnor för kvinnor. Det finns en flik som heter partner, och det lilla jag läst verkar handla om uppassning till 1000. Graviditet tar knappt upp den andra parten i en graviditet men har däremot mycket an...

Stickan har legat framme hela dagen! Kan knappt ens förstå vad det innebär, ska ett litet rött streck resultera i en bebis om ett gäng månader? Kort sammanfattt, det känns sjukt overkligt! Även om jag är medveten om risken för missfall känns det ändå självklart att förutsätta att det går bra. Symptom: pinknödig, hungrigare och lite lätt orkeslös. Somnade idag mitt på dan en stund.

Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Jag inser nu att jag borde läsa på lite mer!! Men i alla fall!!! DET ÄR ETT STARKT PLUS!!!!! och jag är nog i chock!

Inte ett spår så långt ögat kan nå. Efter många om och men vågade jag berätta för min sambo att jag var några dagar över tiden. Han fnissade och tyckte att det var dags för ett test. Så imorgonbitti händer det!

Idag är jag en dag över tiden. Ingen mensvärk, inga bautaboobies på långa vägar. Detta brukar jag alltid känna av innan mens. Men ingenting. Självklart hoppas jag nåt så enormt att det är nånting nu, det är trots allt snart fyra månader sedan spiralen försvann. Å ena sidan känns det som att jag inte ska hoppas för mycket, SOM OM jag kunde styra över det. Vänder man på sidan så KAN JAG INTE påverka något i dagsläget. Är det så är det. Det är en tröstande tanke. Alla förhoppningar gör lixom ingen skillnad. Det är helt klart nånting som fattas, och saknas! :) Det känner jag i alla fall, en längtan.